Den sociala empanciperingens bigotta matadorer

Med tiden blir det mer och mer uppenbart att en del personer inte alls drar sig för att använda andra som språngbräda för sina egna drömmar, men när något sedan blir fel är det ständigt alla andras fel.

Den skicklige i detta tveksamma spel försöker ofta sätta sig över andra med olika medel, men när detta sedan inte går är man i stället lika snabb på att krypa in i offerrollen. En del rannerliderliga bokstavsförsäljare försöker samma knep gång på gång och konfliktsvansen kanske också visar att en synnerligen gravitativt efterhäng av incidenser verkar samlas runt just denna egenart.  Som vi brukar säga är slumpen inte alls någon tillfällighet när den inträffar tillräckligt många gånger och varför skulle den egentligen vara det?

Ryggar inte för hotelser

Att hota att knäcka ryggraden på andra kan självfallet visa på vilket  märglöst allvar omvärlden kan tolka den ryggradslösa poesin. Men visst kan ödlor vara söta med rätt barbecue  sauce, men frågan är om narcissus i trådens egentliga mening inte ändå passar bäst som stringtanga? En näringsriktig kontakt med det tredje ögat och det uttrycksfullla. Säger någon vad den råkar tycka om lukten kastar man sig genast på golvet och är oefterhärmligt djupt förorättad. I konsekvensens namn är den enda frågan hur mycket offer vi ska känna oss när personer ger sig på andra och sedan snabbt lägger sig på golvet och skriker att de blivit nedslagna.

Faktum är nog snarare att man har gjort att flera i sin omgning känner sig nedslagna. För snarare är det språket och  mänskligheten som blivit nedslagen av ett nedrans tjaskigt gubbagrepp som ligger på gränsen till Psyk-Drog. En sådan Psyk-Drog som gör att andra mår dåligt och själva behöver korrigera detta med annat. Kanske är det inte alls vare sig vackert eller poesi, däremot kanske svaren blir det.

Ser man bara på Whitney Houston så syns att det inte bara är de mentala beteendenas psyk-droger som får folk att fastna det går lika bra med andra Crack i den sociala pleotropin.