En renodlad pedofili bygger i grunden bygger på en oförmåga att knyta an känslomässigt till vuxna personer i sin egen ålder. Ett tecken som mycket väl kan korrelera till de avvikelser som konstaterats i pedofilers hjärnor. Att det på senare år plötsligt skulle växa till en social förmåga som plötsligt gör det möjligt för pedofilen att knyta an känslomässigt till vuxna personer i sin egen ålder förefaller minst sagt osannolikt och det finns såvitt jag känner till ingen entydig vetenskaplig data som talar för det.

Det går att förlora sin förmåga att förstå hur andra känner det eller rimligtvis borde känna det, men tvärtom verkar det vara väldigt svårt att få den förmåga tillbaka.  Om detta sedan kombineras med en raderad förmåga att anknyta känslomässigt till personer i sin egna ålder då kanske det bara blir barn kvar, även här så skulle nog de flesta låta bli. Det krävs således något mer för att man ska koppla ihop barn med sex. Antagligen att försöka dölja sin egna oförmåga att knyta an känslomässigt till andra människor i vuxen ålder, vilket i all egentlighet kan ge en djup känsla av maktlöshet.

Den maktlösheten tar pedofilen senare igen med att begå övergrepp på barn utan att själv förstå att barnet inte behöver peddot, det är däremot alltid tvärtemot vad peddot vill tro, det är peddot som behöver barnen för annars måste ju peddot förstå verkligheten och det är något ett peddo gärna undviker.

Våld och övergrepp föder hänsynslöshet

Att bli utsatt för våld tidigt i livet verkar öka risken för att bli pedofil (Dagens Medicin) vilket ligger i linje med att våld och övergrepp har en tendens att få den personliga utvecklingen att stanna av på olika fronter.

Sedan är det också sant att de flesta som blir utsatta för våld i barndomen inte blir pedofiler. Såväl som att pedofiler försöker rättfärdiga sin verksamhet.

Marknadsföringen av terapier

Precis som det historiskt sett finns en rad med påståenden om att homosexualitet kan botas så kommer det då och då upp historier om hur psykoterapi eller något annat botat pedofili, man kan och bör då fråga sig varför detta aldrig kunna bevisas effektivt rent vetenskapligt.

Liksom Thomas Qvick’s erkännanden ansågs vara en seger för psykoterapin så kanske det med facit i hand finns anledning att hålla sig något skeptisk och förhålla sig kritisk.  Att en grundläggande förmåga att knyta an känslomässigt till personer i sin egna ålder plötsligt tillkommer låter aningens tveksamt om den inte funnits där  tidigare som vuxen person. Men att en sådan förmåga kan imiteras och att omgivningen duperas att tro på det är inget som någon behöver tveka över.

Däremot verkar det inte vara för sent att få en dålig barndom för den som kan ha nytta utav det.  Har du en annan åsikt, välkommen med ditt vetenskapliga stöd för den, det är lättare att snacka än att visa konkreta vetenskapliga resultat. Om psykoterapi gör en människa bättre på att hantera sin omvärld och relationerna till den, vill vi verkligen att en pedofil får psykoterapi då? En pedofil kan i olika grader leva ut sitt intressespektrum men kommer högst troligen alltid att ha kvar sitt intresse.